Vi läser notisen ofta i tidningen och tänker att det var bra att det gick bra. Men det gjorde det nog inte.
De senaste veckorna har jag haft kontakt med ganska många av dem som inte blev allvarligt skadade. Några har haft funderingar på att ta livet av sig. Deras smärta har varit (och är) närmast outhärdlig. Men i svensk sjukvård har de ingen plats. De blir inte trodda. Det finns ingen bot. De skall lära sig att leva med smärtan.
De som inte accepterar detta söker vård utomlands. Då får de betala själva. Och blir ofta mycket bättre. En hel del kan till och med börja arbeta igen.
”Ont i nacken” har fått en ny innebörd för mig. Jag har nämligen sett nacken frilagd under kirurgens snitt. På en videofilm har jag sett hur titanplattor skruvas fast och stabiliserar huvudet.
Av vilket skäl skulle fullt normala människor utsätta sig för detta, om det inte vore för att bli kvitt den smärta som gör deras liv närmast outhärdligt?
Det är en skam för svensk sjukvård och för svensk förvaltningsrätt att dessa utsatta människor inte ens får sin skada erkänd. Det är obegripligt att våra svenska sjukvårdspolitiker inte tagit dessa patienters problem på allvar. Det är helt åt helvete att svenska läkare kivas, som barn i en sandlåda, om vem som vet mest och kan mest medan nackpatienterna belånar hus och hem i ett desperat sista försök att, genom operationer utomlands, bli fria från sin förlamande smärta.
Det kan inte vara nödvändigt med vetenskaplig dokumentation och beprövad erfarenhet i dessa fall när det inte är det i andra. Över sextio (60) procent av diagnoser och behandling som genomförs inom svensk sjukvård bygger nämligen inte på dessa kriterier, enligt Nina Rehnqvist, läkare och höjdare inom Socialstyrelsen.
Den senaste månadens vikariat på VF, har gett större utbyte i ny kunskap, än vad lönen ger i ökad standard. Tack för nu!
www.vf.se
Värmlands Folkblad