Insändare: I försäkringskassans våld
2007-01-26
Till ansvariga chefer på försäkringskassan, socialminister Göran Hägglund och till alla som "drabbats" av försäkringskassan:
Hoppas ni såg "Kalla Fakta" torsdagen den 11 januari. Många drabbas av försäkringskassans sparnit. Tycker det gått för långt när man , som kvinnan i reportaget (med whiplashskada efter trafikolycka), tvingas gå ut i media för att få sina pengar.
Jag har själv hotat försäkringskassan med att gå ut i media men orkade inte genomföra det. Tack till alla er som orkar göra det! Vill i stället på det här sättberätta min historia:
När jag blev sjukskriven tog det tio månader innan jag fick prata med en handläggare, trots att jag både skrev och ringde till försäkringskassan upprepade gånger. Det tog ett och ett halvt år innan jag fick några pengar.
De första sex månaderna jag var sjukskriven fick jag ingenting på grund av att rätt blanketter inte hade fyllts i och att det "inte fanns några noteringar om att jag varit i kontakt med försäkringskassan".
När jag så småningom tog kontakt med försäkringskassan igen om arbetsträning och möjligheten att studera deltid på distans fick jag till svar att jag inte hade rätt till någon rehabilitering, varken från försäkringskassan eller arbetsförmedlingen och att jag inte fick studera överhuvudtaget, inte heller deltid på distans.
Varför snackar ni så mycket om rehabilitering när det i verkligheten inte existerar? Och varför får man inte studera på distans som rehabilitering?
När man inte kan arbeta känns det bra att få göra något ändå. Få vara med lite grann. Det motverkar att man bryts ner psykiskt.
Det finns massor med intressanta distanskurser i vårt it-samhälle. Distansstudier är ju idealiskt för sjukskrivna. Man kan ägna sig åt det när man orkar och även när man inte orkar så bra. Man kan ju ligga i sängen och läsa och behöver inte passa några tider. Det finns forskning som visar att studier är den mest effektiva rehabiliteringsmetoden.
Genom att vägra låta människor studera försvåras rehabiliteringen och möjligheten att förkovra sig och lkomma tillbaka på arbetsmarknaden försämras. Mer kunskap är alltid bra. Då kan sjukdomstiden bli lite mer positiv än om man tvingas till total passivitet av försäkringskassan.
Jag hade verkligen glatt mig åt att i alla fall få studera i sorgen över att inte få arbeta. Alla intressanta distanskurser, många på deltid, var som ett bländande smörgåsbord av intressanta upplevelser att glädjas åt. Hade jag inte blivit sjuk utan arbetat nu hade jag fått gå de här kurserna. Varför får försäkringskassan bestämma så mycket i mitt liv? Ändra det så mycket? Det var så mycket jag ville lära mig. Om jag skulle ha den stora lyckan att så småningom bli frisk skulle jag ha kunnat komma tillbaka till arbetsmarknaden betydligt mer kvalificerad.
I försäkringskasseläkarens utlåtande, som är grund till beslutet att bevilja mig sjukbidrag, står att jag har värk i hela kroppen, vilket jag inte har och aldrig har hävdat att jag har. Har Försäkringskassan överhuvudtaget koll på läget i allt sitt kontrollerande?
Varför inte skippa det dyra tidsödande och nedbrytande krånglet och bara tro på den sjukskrivande läkaren?
Det här sättet att behandla sjuka lönar sig inte. Varken mänskligt eller ekonomiskt för människor bryts ner av långa handläggningstider, dåligt bemötande, dålig ekonomi och påtvingad total passivitet. De blir sämre och får mycket svårare att komma igen.
Jag är glad att jag i alla fall fick pengar till slut och inte behövde vara med i "Kalla Fakta" för att få dem.
Sunneva |